Igår hade vi besök av en alldeles purfärsk liten Tuva, dotter till kompisarna linda och Patrik. 9 dagar gammal. Hon var världssöt och....sååååå liten!! Fast hon var ändå större än vår Edith när hon föddes för snart 10 månader sedan. Hur i hela friden kan min lilla bebis heeelt plötsligt bli en stor flicka och kännas som en gigant brevid det här lilla livet?! De där små smala fågelbenen, den ostadiga, gängliga ,späda kroppen, ögonlocken som lugnt och stilla ligger slutna över ögonlocken när hon så fridfullt sover på sin mammas bröst, en arm som rör sig så sakta så sakta.... Under tiden som min 10 månaders härjare far omkring i sin gåstol som ett torrt skinn och "pratar" på för fullt på sitt lilla sätt, som om det inte fanns ngn morgondag...
Så underbart det var när det var så där alldelels nytt, den skira bubblan man levde i och aldrig ville komma ut ifrån... Men var sak har sin tid. Edith är fortfarande så liten.... men ändå så stor :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar