Dung-dung-dung-dung...
Långt där inne är den, ärtan pärtan puff. Känns overkligt att det bor ett nytt, litet,litet liv i min mage, svårt att förstå. Å obegripligt att det redan gått halva tiden av de 40 veckorna man bakar bebis. Men nånting är där ju för den har fått mig att kräkas, gråta, svimma, yrsla, kräkas igen, kaffe-vägra, somna innan bolibompa ens börjat..Fått mig att sukta efter stans alla citrusfrukter å må som en urvriden disktrasa som sett sina sista glansdagar. Men framförallt att känna lycko-pirr och tacksamhet, glädje och upprymdhet.
Idag lyssnade jag på bebis hjärta, vilket slog väldigt många slag på liten tid, en aktiv liten sak, den hade inte ro att ligga still. Nästa vecka ska vi få hälsa på inne hos ärtan och dess enkla boning å förhoppningsvis få en första bild utav den lilla krumelur som skall blir Edithsons lillasyrra/ lillebrorsa:)
Häftigt är bara förnamnet på bebisbakande!
