Kärt återseende

Idag har jag å mina killar trampat runt i kantarellskogen, location hemlig såklart:) men vi har ju ett favoritställe som vi brukar åka till, ikväll och så även för ett år sedan.

Då, förra året, tappade Edith sin älskade gosegroda "Gocko"( reserven, fick ju tipset av nån rutinerad mamma att köpa en dublett av favoriten) det var tragedi i bilen hem, "ska gocko ligga där i skogen utan mig, ska han inte komma hem, får han ingen mat" lät det... Å tårarna forsade. Vi hade ju liksom ingen aaaaanig vart i stora skogen den kunde ligga. Dessutom upptäckte vi det halvvägs hemma. Å vi plockar inte svamp precis next door..

Ikväll när regnet föll och Folke å jag trampade runt där bland gran å Björk, så ser jag plötsligt, mitt framför mina ögon Gocko hängandes på ett träd!!! Så galet knäppt!! Där hängde han liksom. Å där har han varit en mörk höst, en kall vinter, en lång vår och en regnig sommar! Han såg lite luggsliten ut, stackarn.. Å ett ben var av..

Vad är oddsen att jag hittar just DET trädet,i den stora skogen.. Jag blev nästan lite tårögd när jag gjorde fyndet, kantarelljakten stannade upp för ett ögonblick.

Edith sover å jag har inte fått berättat för henne ännu. Längtar tills morgondagen då hon åter får träffa sin kära vän.